Sapporo ’72

Precis som namnet antyder har Mobile Homes aldrig haft någon ambition att
befinna sig på samma plats särskilt länge. Få band strävar så konsekvent efter att förnya och fördjupa sig som den här elektroniska kvartetten, bildad i förortsbetongen i Sätra för 22 år sedan. Det hörs på deras album. Det blir väldigt tydligt när man studerar
deras val av producenter: Ena dagen Denniz Pop. Nästa Christian Falk. Ena plattan gubben från Kraftwerk. Nästa platta killen från Kent. Listan håller på att bli ganska lång.
Jag vet inte om det är en rädsla för att bli beskyllda för att inte komma med något ”nytt” eller om det är en rastlös önskan att beträda outforskade marker som ligger bakom bandets ständiga ansiktslyft. Jag vet inte om det spelar någon roll. Det är förmodligen lika bra drivkrafter båda två.
I sin iver att ta sin musik till nästa nivå har Hasse, Perre och bröderna Brun nu tagit Mobile Homes mest drastiska beslut. De har tryckt på kringla-shift-escape och tvingat fram en omstart. De har, åtminstone tillfälligt, lagt ner bandet och startat ett nytt. Den minst viktiga detaljen är namnet. De kallar sig numera Sapporo ’72, och har inget annat än en cd-r som sålts på några ströspelningar att leva upp till.
Betydligt angelägnare information: de låter vackert. I sin nya skepnad låter de sina kompositioner smälta ner i ett renande remixbad innan de åter materialiseras till ett pulserande neonbeat.
Det krävs själförtroende till att lämna ifrån sig sin musik på det sättet, ett självförtroende som hörs i musiken.
Men äpplet faller inte långt från trädet. Det nya arbetssättet har fått Sapporo ’72 att hitta tillbaka till – Mobile Homes. Brun & co har helt enkelt tagit två steg tillbaka och ett steg fram.
Det låter som om de återfått sin storögda fascination för de elektroniska ljud som satte dem på syntkartan när de singeldebuterade 1986. De upprepar till och med sig själva. De använder basgången från kultsingeln ”Feeling better” och lånar en pianoslinga från senaste ep:n, fast ljuden är utbytta och tempot mer smygande.
Ljuden är klara, mjuka, moderna och analoga. Melodierna rymmer samma melankoli som finns i ny nordisk folkmusik, som Röyksopp, BAO och Jori Hulkkonen. Samma spår av djup och distans. Musiken från källan har renats genom musikens eget electrosystem innan den
kolsyrats lätt av diverse producenter.
Det låter som om gräs börjat växa upp genom betongen.

Anders Nunstedt