Sophie Rimheden

Decembersång

Tillbaka i sin hatälskade svenska vinter.
De här månaderna av mörker, slask, Disney och glögg lämnar vår självutnämda nationalskald Rimheden ingen ro.
Ständigt återkommer hon till dem.
Det finns mängder av goda skäl att avsky julen - den före detta kristna högtiden som en gång för länge sedan firades till minne av Jesu födelse.
Inte minst politiska.
Men det är inte det ”Decembersång” handlar om.
Här är julen snarare en symbol för allt som kunde ha varit.
Över nästan sex långsamma minuter – med Tom Waits allra trasigaste cykel till vaggvisemelodi och något som låter som ett övergivet dragspel i bakgrunden - gör Rimheden nedslag i sitt eget och sina allra närmastes liv. Det bara råkar lacka mot jul just när vi andra släpps in i handlingen. Som handlade det om Raymond Carver.
Det känns som att kliva in i en tonsatt dagbok någon glömt att låsa, där varenda ord är nedskrivet med en penna så mjuk att ingen ska vakna i rummet bredvid.
Hon pratsjunger, nästan viskar, om vad julen en gång har betytt för henne och vad som gör det så svårt att släppa de där förbannade röda dagarna helt och hållet. Men också vad de betyder för De Andra - de som lyckades kväva sin glöd med en plastgran, en ny hörnsoffa och en regionsfri DVD-spelare.
”Decembersång” är julskivan för den – för oss - som står utanför fönstret, i snöslasket, som inte orkar med de hövliga snapsvisorna, de högrött packade släktingarna, en gång till.
Hon skakar på huvudet, drar åt halsduken och drömmer vidare om ett dukat bord på en bakgård i Umbrien. Eller kanske en sista minuten-stol till Gran Canaria.
I Rimhedens pianoballad till vintersaga finns ingen tomtebolycka i omslagspapper från Toys´R´Us: där är det bara kallt och ensamt.
”Everything´s like christmas day without you, it´s cold and there´s nothing to do”, som någon sjöng när jag var liten.

Andres Lokko