Fibes, oh Fibes

”Psalm 2005”

På få ställen märks den dolda amerikaniseringen så tydligt som i svensks musik förhållande till gospel. Vi talar lyriskt om svarta frikyrkopastorer och spontan dans i sydstatskyrkor. Vi avgudar Al Green, Aretha Franklin och Sam Cooke och ber dem vidarekoppla oss till himlen. ”Hello, operator, give me Jesus on the line”.

Men vi refererar aldrig – aldrig – någonsin till svensk kyrkomusik. Trots att vi sjungit psalmer ända sedan förskolan, trots att vi växt upp i ett land med ”Helgmålsringning” på TV, försöker vi inbilla oss att detta inte influerat oss det minsta.

Svensk rock, säger vi, har ingenting med svensk kyrkomusik att göra. Svensk rock, påstår vi, har enbart amerikanska rötter.

Det geniala och radikala med Fibes, Oh Fibes! nya singel är att den ger den historieskrivningen fingret. Fibes, Oh Fibes! bjuder upp Jan Sparring i ringen på en boxningsmatch, knockar honom i tredje ronden och visar att svensk kyrkomusik kan vara motsatsen till Runar-hyckleri.

”Psalm 2005” är inte bara euforisk soulpop. ”Psalm 2005” är unikt svensk själsmusik med lust och fägring stor.

Redan i sitt inledande pianospel slår Christian Olsson en brygga mellan ”Den blomstertid nu kommer” och tidiga Hall & Oates. Är det ”Rich Girl” han lånat från? Eller är det ”Kiss On My List”? Därefter fyller resten av sextetten i med ett komp så upprymt och inspirerat att det för tankarna till frälsta houseklassiker som ”Promised Land” och ”It’s All Right”.

Och den frossande hungriga, magnifikt feta, närmast bulimiska refrängen skulle Kjell Lönnå varit stolt över. Hela kyrkan sjunger. Systrar & bröder, var en är vi svaga, tillsammans är vi starka.

Svensk rockmusik har slutligen försonats med sin historia.

Jan Gradvall