Håkan Lidbo

Du

Cirka en miljard artister har sagt – om och om igen – att de ”inte vill bli instoppade i ett fack”. Bara en har lyckats leva efter den devisen: Håkan Lidbo. Han har rört sig mellan beställningsverk i P2, techno, reklammusik, schlager, house. Det är ett svårslaget track-record i genreblandning. Ännu mer imponerande är det att nästan allt är bra.
Om det bland alla hans lappkast har kunnat spåras någon röd tråd, skulle det nog vara det som brukar kallas ”meta”. Han tar gärna ett steg åt sidan, tittar på vad det är han håller på med och gör något med genren själv. Projektet Pay TV, som deltagit i Melodifestivalen två gånger, är väl det mest slående exemplet. Det verkar som om det ständigt finns en annan diskurs, en subtil ironi som går förlorad om man inte lyssnar, och läser, tillräckligt uppmärksamt. Ibland har det varit uppenbart, ibland svårtytt. Ibland nördcrazy.
Det har han släppt nu.

”Du” är en söt liten sång om kärleken till hans dotter. En vacker bagatell. Jag tänker på The Beatles ”Here comes the sun”. Enkelheten, det skenbart enkla arrangemanget, den sockersöta melodin som aldrig någonsin blir reklamjinglig. En androgyn röst (hans egen?) mot en knastertorr analog synt. Inget mer. Det är enkelt, det är naket. Och för att stapla ännu en rockkritikerklyscha: jävlar vad det är ärligt. Detta är en sång man vill sjunga för någon man älskar.

Håkan Lidbo har blivit trubadur.
Eller så har jag bara missuppfattat allting. Jag borde kanske spela den baklänges. Kanske visar det sig att det är bruskonst egentligen.

Kalle Dixelius