Isolation Years

Minstrel

Är det här Isolation Years? Är det här ”Sveriges förnämsta rockband” och ”alpin folkpsykedelia”?
Ja men nej. Jag trodde att Isolation Years var bara ännu ett gäng Vita minimän med den kringvandrande spelmannen som ideal och en ständigt gnagande längtan efter autenticiteten i bröstet, men jag hade visst fel.
I Isolation Years låt ”Minstrel” tar ett helt identitetsprojekt slut och en epok går i graven. Intelligent, nationell poesirock finns inte längre, emo-countryn är slut och bilen har pajat. Det här är Isolation Years när de gått in och stoppat näsan i Nars-rouge i färgen Orgasm och märker att de inte kan sluta. De har lämnat bygdegården i Åträsk ännu en gång och nu gillar de det.
Man kan tycka att de inte är ett så stort band, kanske inte ens ett riktigt rockband och att det här av de anledningarna inte är någon big deal – att detta inte hotar rockmyten – men det är inte sant. Det här är ett hot. Nu är Isolation Years inte bara lite androgyna, de har fullständigt tappat greppet om penis: de har ingen tyngd, ingen auktoritet. “Minstrel” är den trovärdiga vita manlighetsmusikens väsenskilda efterklang. Isolation Years ansikten är lena som sammet. Och när de är klara med låten finns det inte anledning att över huvud taget ens förhålla sig till stränginstrument längre.

Karolina Ramqvist