Parker

In Your Face (From The Back Of My Mind)


Det känns fullständigt logiskt att Parkers ”In Your Face (From The Back Of My Mind)” så alldeles uppenbart lånat sin upptakt och sin massiva framåtrusch från The Ramones dundrande, Phil Spector-producerade ”Rock ’n’ Roll Radio”. Gruppens styrka har ju alltid varit att den på ett så avspänt och lyckligt skramlande, så med-glimten-i-ögat-pillemariskt, förenat ytligt sett så olika, men egentligen närbesläktade element ur rockhistorien. Här överträffar den älskvärda, i svenska sammanhang så aparta trion sig själv.

Det här drar en rak, knivskarp linje mellan The Ronettes ”Be My Baby”, Gary Glitters ”Rock And Roll – Part 2”, Alan Vegas ”Wipeout Beat” och The Ramones ”Blitzkrieg Bop”. Vassa, distade gitarrer möter de primitivt pulserande synthljuden från Suicides mest avskalade inspelningar, i en lycklig omfamning av glädjen i det tidiga sextiotalets girl group-produktioner. Inte illa. Inte illa, alls.

Det här låter inte som något vi hört från Parker tidigare. Ändå skulle det här inte kunna komma från något annat band än just Parker.

Och inte blir det här sämre av att Eva Parker dessutom skrivit en text man omöjligt kan vika undan från. Sällsynt charmig, sedvanligt bitsk, som vanligt utan att blunda för de oemotståndliga absurditeterna i vår patetiska dokusåpevärld.

Tydligare än någonsin ger hon prov på sin förmåga att uttrycka kvinnlig sexualitet utan att den förvandlas till manlig runkfantasi. Med snett flinande humor, vass könspolitisk penna och samtidig, stor och total inlevelse i ämnets själva kärna ger hon oss en katalog över vad det är som värmer blodet i hennes ådror och sätter igång det stora dunkandet i de regioner där det här spelet tar sin början. Hjärnan, inte minst.

Och tro mig, en del fantasitriggare överraskar, åtminstone mig. Hennes önskan att få sova sked med Al Pacino ”like that Pfeiffer girl in Frankie And Johnny” tillhör en av de mer oskyldiga…

Lennart Persson