Andreas Tilliander

No Schaffel

Andreas Tilliander har ägnat sig åt lite av varje på senare tid. Förutom att få Grammis för bästa Klubb/Dans för sin melodiöst poppiga och snubblande Schaffeltechno har han släppt hårt dubbig musik och spökambient under namnet Mokira. Han spelar live ofta och är en flitigt anlitad mastrare av andra artisters musik. Det är nästan så man börjar undra om han över huvud taget sover.
Förutom att hans produktivitet och mångsidighet sätter igång myrorna i huvudet får de också jobba på högvarv med hans titlar. Tilliander har länge agerat kryptiskt musikkryss och försett lyssnarna med små gåtor eller hänvisningar till vad han själv lyssnar på. My Bloody Valentine, Morrisey och Depeche Mode är några av de artister, vars låttitlar har bakats om och in i Tillianders egna. Det senaste året har Nitzer Ebb fått agera bollplank flera gånger, vilket har antytt att han lyssnat mycket på gammal hård EBM-synth. Många gånger har dessa referenser och hänvisningar varit ganska fristående och frånkopplade från musiken. Visst har man kunnat ana influenser även musikaliskt, men det har främst handlat om små kluriga lekar med låtnamn snarare än något annat. Men när han nu fortsätter ösa ur hårdsynthkällan gör han det inte bara med en anspelning på en klassisk EBM-låt som Front 242:s No Shuffle, utan passar även på att med titeln visa den musikaliska inriktningen. Bort från den Kompakt-doftande Schaffeltechnon och mot hårdare, kallare och mer monoton musik – No Schaffel helt enkelt.
Och den här gången hörs det verkligen att han hårdpluggat Front 242 och omsatt dessa influenser till något eget nutida, men som ändå ekar av referenser bakåt i tiden. Det låter som om Tilliander tagit den ösigaste upptempolåten från sitt album World Industries och kortslutit dem med åttiotalssynthljud, hårdare och rakare trummor som han kombinerat med en allvarligare monotoni. Tillianders musik har nog aldrig låtit så här ödslig, inte ens på Mokiraalbumen som dragit åt det kusliga hållet, men som ändå behållit ett stråk värme. Inte för att No Schaffel är en rakt igenom kuslig och gravallvarlig låt. Det hörs samtidigt att Tilliander gjort den med ett nostalgiskt leende på läpparna. Tyngden och svärtan kommer att få upp en del skinnrockar på dansgolvet. Samtidigt är det tillräckligt dansant och modernt för att den mer technoorienterade publiken också kommer att dansa sig svettiga.

Mats Almegård