Nikolai Dunger

”The night he got up and left”

”The night he got up and left” berättar historien om en gift man som aldrig kunnat välja sitt liv, någon som tycks ha gått direkt från mammas famn till äktenskapet med en trygg men tråkig fru. Barnen kom, han snickrade på gården, födde upp jakthundar, körde traktor, jobbade i skogen. Det vuxna livet är blott en fortsättning på barndomens lekar. Hans egen far står bredbent bakom ryggen på honom.
Under en julmiddag bryter han plötsligt upp och vandrar rakt ut i natten. Barnen, frun och hela släkten ser honom gå. Fast de druckit ger de sig ut för att leta, snön ligger djup, det är tjugo grader kallt; bilderna är starka och tydliga. Framåt morgonen dyker han upp igen, bara för att säga att det är över.
Hela tematiken känns norrländsk, som hämtad från byarna bortom Piteå. Samtidigt är berättelsen så pass allmängiltig att den nog också tilltalar hans internationella publik; människan behöver göra aktiva val, annars blir hon en tickande bomb, en oberäknelig kraft.
Jag har alltid upplevt Dunger som lite fjär och svår att få grepp om. Jag har bara undantagsvis hittat det personliga ställningstagandet i hans musik. Hans röst är egen, hans harmonik likaså, men bortom det till synes originella har jag inte riktigt förstått vad han vill. Han kan sägas tillhöra en kategori artister som gör popmusik som är upphöjd till konst. Som lyssnare kan jag känna mig vilsen, det känns som om det framför allt är hans kreativitet jag ska beundra, inte det han i slutändan har att säga.
I ”The night he got up and left” finns en saklighet och ett fokus som får mig att undra om han inte själv som barn suttit vid det där julbordet och sett den där mannen resa sig upp och gå. Hursomhelst finns det hos Dunger en stark empati med honom, men också en vilja – inbillar jag mig - att dra slutsatser om klass och strukturer som håller människor fångna i sig själva. Det är det här jag väntat på hos Nicolai Dunger. Vår generations rädsla för att blanda konst och politik är tråkig men förståelig.
Musikaliskt är det en ganska enkel sång. Harmonierna är varma och öppna, refrängen har en klassisk fallande basgång med ett försiktigt piano som glittrar till på precis rätt ställen.
Sången är lite dämpad den här gången, men samtidigt så mycket mer dramatisk.

Po Tidholm